Misantropen på Dramaten är en uppsättning som vill mer än att damma av en klassiker. Här möter Molières skarpa syn på hyckleri en nutida, lekfull och ibland ganska frikostig scenform, där musik, samtidsreferenser och tydliga karaktärsbilder driver berättelsen framåt. I den här artikeln går jag igenom vad föreställningen faktiskt handlar om, hur den är byggd, vad som gör den samtida och vad du bör veta innan du planerar ett besök.
Det viktigaste att ta med sig inför en kväll med Molière på Dramaten
- Uppsättningen är en fri bearbetning av Molières komedi från 1666, inte en museal återgivning.
- Den spelas just nu i Målarsalen och är cirka 2 timmar och 45 minuter lång, inklusive paus.
- Tonen är satirisk, musikalisk och medvetet blandad med samtidsreferenser.
- Visuellt bygger den mycket på kostym, rollspel och en scenbild som förstärker temat om fasad och sanning.
- Den passar bäst för dig som gillar klassiker i ny form och mindre bra om du vill ha en helt textnära Molière.
Det här är inte en museal Molière
I kärnan finns fortfarande den gamla, hållbara konflikten: Alceste vägrar spela med i ett sällskap där artighet, position och socialt poserande väger tyngre än sanningen. Det är just därför berättelsen håller. När ett verk om hyckleri fortfarande känns träffsäkert nästan 360 år senare, då finns det något i dess mekanik som inte har blivit gammalt utan bara fått nya kostymer.
Det som gör den här versionen intressant är att den inte försöker låtsas vara “ren” originalteater. I stället tar den Molières grundidé och flyttar in den i en sagovärld där klassisk vers, moderna anslag och ett tydligt satiriskt driv möts. Jag tycker att det är en klok väg för ett verk som annars riskerar att bli ett museumsexemplar: man bevarar kärnan, men man låter formen andas.
| Område | Molières original | Dramaten-versionen |
|---|---|---|
| Grundidé | En komedi från 1666 om Alceste och hans avsky för hyckleri | En fri bearbetning som placerar konflikten i en sagovärld med tydliga samtidsmarkörer |
| Språk | Klassisk vers och en strikt dramatisk form | Alexandrin blandas med nutida referenser och musikaliska inslag |
| Effekt | Social satir och moraliskt gnissel | Samma satir, men med starkare tryck mot vår egen tids offentlighet |
Det är alltså inte en uppsättning som frågar om Molière fortfarande är relevant. Den utgår från att han är det, och undersöker i stället varför. Därifrån blir nästa fråga mer praktisk: hur är kvällen upplagd, och vad behöver du veta innan du går dit?
Speltid, scen och bokningsläget just nu
Det här är värdefull information för den som faktiskt tänker gå. Föreställningen spelas just nu i Målarsalen, vilket ger en annan närhet än en stor scenproduktion. Den är också relativt lång, ungefär 2 timmar och 45 minuter inklusive paus, så det är inte en snabb kvällsteater utan en hel föreställningsupplevelse som får ta plats.
| Plats | Målarsalen på Dramaten |
|---|---|
| Speltid | Circa 2 timmar och 45 minuter, inklusive paus |
| Aktuella tider just nu | 30 augusti kl. 16.00, 18 september kl. 19.00 och 19 september kl. 13.00 |
| Praktiskt råd | Repertoarföreställningar kan ändras, så kontrollera alltid aktuell spelplan innan du bokar |
För mig är det här den sortens information som avgör om en kulturkväll blir smidig eller stressig. En paus mitt i gör också att föreställningen får två tydliga andetag, vilket passar en satir som bygger både på tempo och eftertanke. När logistiken är klar blir nästa fråga vad uppsättningen faktiskt gör med sin publik.
Satiren är samtida på riktigt
Det som gör den här tolkningen tydlig är att den inte nöjer sig med att vara “aktuell” i ytlig mening. Den arbetar i stället med igenkännbara maktspel, offentliga fasader och språk som låter övertygande tills man hör vad det egentligen döljer. Det är där berättelsen blir modern: inte för att den pratar om dagens nyheter, utan för att den visar hur lätt människor fortfarande bygger sina små system av konsensus, lojalitet och självbedrägeri.
Jag läser också uppsättningen som en form av brechtiansk musikteater. Med det menar jag inte bara att det finns sånger, utan att sångerna och de mer kommenterande inslagen bryter illusionen och påminner oss om att vi ser ett spel om hur verklighet skapas. I programmaterialet finns dessutom spår av svensk poesi och humortradition, från Lagerkvist och Tranströmer till Dagerman och Hans Alfredson, vilket ger föreställningen en egen resonansbotten. Man behöver inte känna igen allt för att följa berättelsen, men den som gör det får fler lager att hänga upp upplevelsen på.
Det här är också skälet till att föreställningen kan kännas både rolig och lite obekväm samtidigt. Skrattet kommer snabbt, men det stannar inte där. Och just när man tror att man har fått grepp om tonen, skiftar den ett steg och visar att satir ofta fungerar bäst när den inte låter publiken sitta för bekvämt. Det leder direkt till hur mycket som faktiskt berättas genom bild, kropp och kostym.
Scenbild och kostym gör halva jobbet
En av de starkaste sakerna med den här uppsättningen är hur den använder det visuella språket för att förstärka temat om rollspel. Alceste är barfota och utan peruk, klädd så att han nästan ser ut som en figur som inte riktigt hör hemma i samma värld som de andra. Hans svartvita, randiga byxor lurar ögat och gör honom till en slags levande markering för frågan om vad som är äkta och vad som bara är yta.
Mot honom står andra figurer som bär sina roller mer bokstavligt. Vivianne går i velour från topp till tå, med ett varmt och mjukt uttryck som signalerar både makt och omsorg, medan kungen är klädd i randig pyjamas och framstår som en person som tappat fast greppet om sin egen auktoritet. Det låter nästan burleskt, men poängen är inte bara att det ska vara roligt. Kostymen talar om hierarkier, tillhörighet och identitet utan att behöva förklara allt i repliker.
Det är en ganska effektiv strategi. När scenbild och kostym redan har sagt mycket, får texten arbeta i det tomrum som återstår. Resultatet blir att man som publik inte bara följer en intrig, utan hela tiden läser mellan raderna. Och det är just därför den här föreställningen fungerar bäst för en publik som gillar när uttrycksmedlen samverkar i stället för att ligga separat.
Vem som får mest ut av uppsättningen
Jag skulle säga att den här versionen passar särskilt bra för tre typer av teaterbesökare: den som gillar klassiker i ny form, den som uppskattar satir som vågar vara både lätt och bitsk, och den som vill se en uppsättning där bild, språk och musik faktiskt arbetar mot samma mål. Om du hör till den publiken finns det mycket att hämta här.
- Du får mest om du gillar att klassiska verk tolkas fritt men med tydlig respekt för kärnidén.
- Du får mest om du tycker om föreställningar där samtidens språk och gamla texter får krocka med varandra.
- Du får mest om du uppskattar att satir inte alltid är prydlig, utan ibland lite rörig, musikalisk och överdriven.
- Du får mest om du ser teater som ett rum för både skratt och kritik, inte bara som berättelse eller estetik.
Om du däremot vill ha en strikt textnära Molière, där varje scen känns som en trogen rekonstruktion av originalet, ska du veta att det här går åt ett friare håll. Det är inget problem i sig, men det är bra att veta vad man går in i. Jag tycker att den ärligheten är viktigare än att försöka sälja in föreställningen som något den inte är.
Det leder vidare till den sista, och kanske mest intressanta, frågan: varför känns den här uppsättningen större än en vanlig klassikerkväll?
Därför stannar den kvar efter sista repliken
Det jag tar med mig mest från den här typen av teater är inte en enskild scen utan känslan av att klassikern har blivit ett verktyg för att förstå nuet. När en uppsättning kan prata om ärlighet, makt, sociala masker och den spruckna bilden av ett “upplyst” sällskap utan att låta torr eller moraliserande, då händer något som är ovanligt värdefullt. Den blir inte bara en omtolkning av Molière. Den blir en kommentar till hur vi fortfarande organiserar våra relationer, vår offentlighet och våra små fasader.
För mig är det också därför Misantropen på Dramaten fungerar så bra som kulturupplevelse i 2026. Den ger både en tydlig kväll på teatern och ett efterspel i huvudet när man går hem. Om du vill ha en föreställning som kombinerar klassisk konflikt, modern nerv och en visuell idé som faktiskt bär hela vägen, är det här en av de mer intressanta titlarna på repertoaren just nu.
